lotusblomman82

I går kom beskedet *suck*

Johan, jag och Tova satt och åt frukost. Jag satt och frågade Johan om hur en begravning går till och så. Det är liksom den första.
Då ringer telefonen. Jag hajar till men försöker inte visa det. Johan svarar. Det är mamma.
Jag visste direkt. Jag frågade rakt ut. Han är bort nu, eller hur?
Gick från bordet med gråten i halsen och satte mig i datarummet för att prata ostört. Har svårt och fatta. Fortfarande.
Sen jag fick beskedet så har jag gått runt och mints saker som vi gjorde när jag var mindre. Bilder dyker upp. Även fast han inte fanns här dem senaste 10 åren så minns man bara det fina. Och det är skönt. Man anklagar inte honom för nåt han inte kunde rå för.

Kommer bli jobbigt. Begravningen kommer nog va nån gång nästa vecka. Men jag kommer att vara där, för mammas skull och inte allra minst för min morfar, för att visa respekt.

Kommer nog och bli en jobbig resa upp. Minst 3 timmar. Folk som sörjer i bilen.

Det gäller att va stark nu.