lotusblomman82

Iofs så har man ju bara gått och väntat att det skulle komma. Dagen då nån ska gå bort.
Min morfar som alltid vart den som skämtat, älskat att spela på sin gitarr och vart riktigt gourmetfrälst fick sin dom förra året. Alzeimers(stavning?) Fy för den sjukdomen...
Vi kunde inte ana att det var det. Sist jag träffade honom var för 8 år sen. Då var han skitskum. Pratade knappt nåt o hade tom glömt bort sin dotters 40 årsdag. Vi barnbarn hade han glömt bort för länge sen.

Idag vet vi varför. Tyvärr är det ju en sjukdom som kan vara svårt för andra att se. Han kommer inte ihåg nån och ligger på ett vårdhem och får dropp med morfin. Det kan hända i morgon, övermorgon eller om en vecka. Allt vi vet är att han inte lider längre iaf. Och att snart är det slut.

Känns väldigt jobbigt att veta att snart ringer telefonen med ett sorgebud. Jag har aldrig varit på en begravning. Kur ska jag klara det? För min mammas skull, kommer jag finnas vid hennes sida.

Ett liv försvinner från denna jord medans en annan själ välsignas till livet.

För varje minut så dyker minnesbilder upp. Han var speciell. Min morfar.