lotusblomman82

Igår var vi på busfabriken med Becca och hennes 2 små, Ida och Nea. Pappa och Marie var snälla och bjöd barnen på det. Dem tyckte det var jättekul! Tyckte iofs vi med. Det var jätteskönt med ett gott skratt efter Torsdagens sörjande.
Tova visste inte vart hon skulle ta vägen, fanns ju så mycket att göra. Busfabriken är den bästa platsen för en hyperaktiv tös som henne. Till och med jag gav mig upp i en studsmatta med henne och sen åkte jag rutschbana. Men det kändes i magen sen i går kväll, mycket sammandragningar. Men inga farliga i alla fall.
Tova slocknade nästan direkt efter att vi hade satt oss i bilen. Försökte hålla henne vaken tills vi kom hem. Vi lyckades dock inte. Fick knappt liv i henne, hon vaknade inte ens när vi tog ur henne ur bilen eller klädde av henne :-D Helt borta va hon. En rolig dag som sagt!

Skillnad mot Torsdagen. Natten till torsdag vaknade jag tusen ggr, känns det som. Skulle upp 0645 och göra mig i ordning. När klockan var halv sju gick jag upp. Hade legat och vridit mig ett bra tag då. Kände nervositeten växa i magen. En stor klump från magen upp till halsen. Var rädd att jag skulle bryta ihop. Skönt att Johan var uppe i fall det skulle hända.

Halv åtta klär jag på mig för att gå över till mamma, kramar om Johan och vill inte släppa honom. Vill ha honom vid min sida.

Halv elva, elva är vi framme vid Enköping. En himla jobbig väg att åka. Går ju snabbar och åka till stockholm ju. Nu ska vi bara hitta till Ålderdomshemmet där morfar bodde, inte lätt. Vi körde vilse ett par ggr. Men till slut kom vi fram.

Känner klumpen växa allt mer. Nu ska man få se hur han bodde sin sista tid i livet. Gå igenom hans saker.
När vi kom in där, i hans rum. Går inte ens att beskriva känslan. Bara att det var otroligt tryckande och jobbigt. Vi började gå igenom hans saker, vilka ska slängas och vilka ska sparas. Mycket minnen dök upp när man såg hans saker.

Till slut var rummet tomt och städat varpå ett par kartonger som mammas halvbror skulle ha. Dags att åka och äta lite. Snart var det dags.

Vi kommer till kapellet 20 min innan. Några i släten är redan där. Man går runt och hälsar. Kommer inte ihåg ett endaste namn på dem. Har iaf 6 kusiner där uppe.

Kl är 1500. Egentligen är vi inte redo. Mamma är äldst av barnen så vi i familjen får gå först och dessutom sitta längst fram. Jag baragår in, tittar knappt framåt, bara följer mamma och Johanna. Inget känns verkligt, allt är tyst. Det bara susar i öronen. Är allt en otäck dröm? Allt går som i slowmotion. Tills jag hör JOhanna börja gråta. Då vaknar jag till och tittar upp. Jo, detta är verkligt. Framför mig är kistan. Vi sätter oss och jag tar Johannas hand. Hon är helt förstörd. Jag kämpar mot tårarna som sätter sig som en stor klump i halsen. Jag vill hem. Jag vill ha Johan som håller om mig.

Efter ett tal från kapellmästaren så är det en psalm och sen dags för oss att ta farväl. Vi börjar.
När jag lägger rosen på kistan så vet jag att det verkligen är ett definitivt farväl. Nu finns ingen hejd för tårarna längre. Dem bara rinner och rinner....

Efter farvälet så sätter dem på en låt med Johnny Cash. Nu blev jag jätteorolig. det här var mammas och morfars låt. Morfar lärde mamma att sjunga den på svenska när hon var liten medans han spelade den på gitarr. Det var den värsta stunden faktiskt.
Sen blev det en berättelse om morfars liv och levene. Mkt minnen med andra ord.

Klockorna ringer, dags att gå ut. Farväl morfar viskar jag.

Det pratas lite där utanför medans mamma o hennses två syskon är där inne ensamma och tar farväl. Man vet inte vad man ska säga. Man bara nickar lite.

Nu åker vi till mottagningen. Hur stelt kommer inte det bli då. Nån som orkar va hövlig och prata. Inte jag i alla fall. Känner mig helt förstörd, vilket jag verkligen gjorde när jag såg mig i spegeln.

Vi käkade lite och pratade. Gick bättre än vad jag trodde.

Vid 1730 var det dags för adjö. Skönt att sätta sig i bilen och åka hemmåt. Försökte sova lite men det gick inte. Var hemma vid 20. Jag och Johan är ensamma eftersom Lena tagit Tova. Och det var skönt. Jag var rätt slutkörd efter den här dagen och behövde få ta det lugnt och bara kramas med Johan. Känna att han fanns där för mig.

Det första jag sa till honom när jag kom innanför dörren var att jag älskade honom otroligt mycket och att jag saknade honom där.

Den kvällen somnade vi kl 22 i famnen på varann och jag sov jättegott och stillsamt.

Mina 2 älsklingar, Johan och Tova!

Morfar,jag saknar dig. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta.