LovelyLife

Lilleman är 3 månader och 11 dagar. Redan ammat så länge, men ändå känns det som en kort tid. I början var det jobbigt innan mjölken rann till riktigt ordentligt, så att det sprutade menar jag. Det fanns ju i alla fall tillräckligt redan dagen efter förlossningen, så han hade gått upp tillräckligt när vi åkte hem.

2-3 dagar senare fullkomligt sprutade det. hade nog inte en endaste ren tröja kvar, tror jag *skratt*

Första och andra veckan kämpade både han och jag. Jag med såriga och spruckna bröstvårtor. kämpade mot gråten som stockade sig i halsen. Tog ett djupt andetag och andades ut när han tog tag för att inte skrika och ta han från bröstet.
Han kämpade med att få rätt tag och mot den onda förkylningen, RS-viruset som gjorde att han var så täppt i näsan att det var för jobbigt att suga och försöka andas samtidigt. Vi hade en himlans tur att ingen av oss gav upp.

För idag är det verkligen våran mysstund :) Smärtan i högra bröstet efter att det nästan sprack alldeles för mycket försvann efter ca 2-3 veckor. Kan fortfarande få lite ont än i dag om han suger och drar mycket just i det bröstet. Men det gör inget. För min mjölk är livsnödvändigt för min älskade prins och det är världens mysigaste stund. Att se honom ligga där och njuta, höra kluckandet när han sväljer och när han ligger och tittar upp på mig och börjar le och jollra.

Tyvärr får det mig samtidigt att tänka tillbaka på tiden när Tova var spädis. Att jag inte ammade henne. Att jag inte kunde sitta med henne vid bröstet och sjunga lite. Att jag missade så mycket av hennes spädbarnsperiod. Tack och lov missade jag inte hennes framsteg som att ställa sig på alla 4 och försöka ta sig fram, börja krypa, ställa sig mot allt och försöka klättra. Hennes första steg och hennes första ord. Det är med sorg i hjärtat jag tänker tillbaka på det.
Det är väl därför Théodore är min. Verkligen min. Jag tar emot allt det jag missade med Tova. Ser allt med nya ögon.

Jag vet inte vad jag skulle göra om nåt skulle hända dem. Hela min värld skulle rasa. Dem är hela mitt liv.
Det är väl därför jag är så nojjig och kanske lite för överbeskyddande. Men varför inte, det är ju ens barn, ens blod, ens framtid.