Jag sitter och tänker, o som valigt alldeles för mycket. Sitter och tänker på pappa och hur mycket jag saknar honom.
Hur mycket han kämpade för våran skull och speciellt att få leva tills hans 3e barnbarn kom till världen.
Hur glad han blev för sitt första barnbarn och för sitt andra, speciellt att det var just en pojke.
-Nu kan jag lära honom spela fotboll, sa han med glädje i rösten. Fotboll har alltid varit pappas passion, han spelade mycket i korpfotboll när han var yngre och titta mycket på TV i äldre dar.

En friluftsmänniska var han, vi hade landet och vi var jämt utomhus, i ur och skur. Vi åkte till hans föräldrars sommarställe och vandrade i skogen, högg ved och hjälpte dem med allt som behövdes. Där har man en person som alltid ställde upp =)

Jag vet inte vad jag ska tro om döden. Jag vill inte att det bara ska ta slut så jag hoppas det finns ett ställe där alla är som vanliga igen. Utan smärta, sjukdomar utan dem är hela.

Satt ute en kväll på altan efter nyår precis. Satt och tittade upp på den stjärnklara himmlen och grät. Jag viskade ut i mörkret.
-Pappa, om du finns med oss och vakar över oss, ge mig ett tecken.
Och rakt ovanför mig faller en stjärna.
Kanske låter konstigt för er andra men för mig var det ett tecken =)

Samma dag pappa gick bort spatserade 3 st rådjur på baksidan vid deras hus, samma dag vi åker på begravningen går en jättefin räv vid vägskanten. Pappa älskade djur och vi vill tro att det var ett sätt att visa att han alltid kommer vara med oss.

Kommer kännas så konstigt att fira en jul utan pappa. Dem senaste veckorna har man på nått sätt glömt bort sig själv.. Man tänker på att ta telefonen och ringa honom.. När man tänker på vilka julklappar man skulle köpa så funderade man på vad man skulle ge han.. Men så kommer man på sig själv och man fattar fortfarande inte att han är borta..

Därför är det på nått sätt skönt att åka bort under julen. Ska bli självklart jättekul att träffa alla där uppe. Var ju så länge sen nu. Men på nått sätt kan man också bara lämna allt här nere ett tag och tänka på annat. Självklart kommer han hela tiden finnas med oss. Ska tom ta med ett kort på han och tända ljus för honom och alla andra som lämnat oss i stor saknad.
Det är väl just vid såna här högtider som saknaden blir enormt mycket tydligare, och det var ju inte så länge sedan pappa gick bort heller....


With love and a kiss from moi

Igår var vi i Mjölby Kapell för att säga farväl till pappa. Det var jag o Tova tillsammans med mamma, syrran, dennis o pelle. Sen kom resten av släkt o vänner.

Vi fick gå in innan för att förbereda oss lite innan själva begravningen. Det slog mig med häpnad och jag blev så rörd över att se hur många som hade skickat blommor. Har nog aldrig sett så mkt vackra blommor på nån begravning förut. Och framför kistan med linneduk låg vårat fina arrengemang. Ett hjärta av röda rosor, det var så mkt vackrare än vad jag kunnat tänka mig. Tova gick o höll mig i handen o ögonen var stora när hon tittade på blommorna, efter en liten stund satte jag mig med henne på kyrkobänken och förklarade att i kistan ligger morfar. Hon nickade med huvudet.

Sen fick vi gå in i anhörigrummet, där in kom resten av släkten och vi hälsade o visade vår sorg.

Jag satt o kollade klockan hela tiden, räknade ner o kände klumpen i magen växa.. O då var det dags, jag tog ett djupt andetag och gick ner till kapellet med Tovas hand i min.

Satt redan mkt folk därinne och Marie stod längst fram, vi kramade varann o tårarna glittarde i ögonen.

Jag , min syster, hennes fästman o Tova satte oss längst fram på vänstra sidan. Klockorna börjar ringa och jag tar Tovas hand i min. Mer för att trösta mig själv tror jag.. Hon tittade på mig o sen fram mot kistan.

Prästen började med att berätta att pappas arbetsplats har en tyst minut kl 13, precis när klockorna ringde. Jag blev så rörd av det, att ett stort företag stannar upp för att hedra en bortgången arbetskamrat och vän.

Sen blev det gudstjänt, sång, dikter och till slut blev det dags att säga farväl. Jag ställer mig upp med Tova, hon tar min hand och vi går sakta upp mot huvudänden. Tårarna rinner, jag ger rosen en kyss o lägger den på kistan, säger att jag saknar honom så o att jag älskar honom. Tova lägger sin fina bukett med 3 rosor o vit sky bredvid min ros.(vi berättade för henne innan vad 3 rosor står för, hon blev glad)  Hon tittar upp på mig med våta ögon. Vi går sakta ner och sätter oss och då börjar hon gråta, jag sitter o vaggar o pussar henne medans jag själv gråter. Sen går alla förbi oss o tar i hand, många av hans nära arbetskompisar var där.

Som avslutning kom våran låt till pappa, låten johanna älskar så. Shirley Clamps låt Jag fick låna en ängel, och då brast det verkligen för oss båda, ordentligt.

Efteråt åkte vi hem till pappas storasyster och mötte upp resten av den sidan av släkten, åt smörgåstårta. Blev överraskad att jag fick i mig nåt, har knappt kunnat äta på 2 veckor men nu var det som allt släppte och jag fick i mig 2 stora bitar, o då menar ja verkligen stora.

Vi stannade kvar ett tag sen åkte vi hem. O jag var så trött, Tova o jag väntade på att theo skulle komma hem från sin far så dem kunde äöta kvällsmat o sen lägga sig, för jag ville verkligen gå o sova.

Så jag somnade tidigt oxå =) Helt slut var jag efter denna dag.

På ett sätt är det skönt att det är över, men jag förbannar den där uppe som tog vår pappa ifrån oss alldeles för tidigt. Men om hans öde nu ändå var skrivet såhär är jag glad att han inte lider längre och det är trösten man finner.

Ska lägga in en bild på det fina hjärtat vi gav till pappa så snart jag får bilden.

I lördags fick vi det telefonsamtalet vi fasat för i 2 år. Pappa hade somnat in kl 8 på morgonen. Jag grät hysteriskt i telefonen när min syster ringde.

Gick upp och bestämde mig för att berätta för barnen direkt. Jag sätter mig i Tovas säng och säger att morfar har somnat.
- Har morfar blivit en ängel nu frågar Tova. Sen bara segnar hon ner på golvet och bryter ihop fullständigt.

Innan kl 11 var vi i mjölby. LAH hade vart där o gjort i ordning honom. Jag ville inte gå in men jag visste att om jag inte tog ett sista farväl skulle jag ångra mig för resten av livet. Det är det svåraste jag vart med om. När vi gick in såg det verkligen ut som att han sov, han hade på sig sin älsklingskavaj, den som han hade på sig när han gifte sig. Han var så fin. Vi gick in flera ggr o pratade o klappade på honom. Farmor, farfar, hans syster och hennes man, maries döttrar var där.

Det var svårt att åka därifrån, veta att det är absolut sista gången vi såg honom. Men han har äntligen frid, han har ingen smärta. Förhoppningsvis har han träffat sin älskade katt Måns igen.



Min älskade Tös gjorde denna ängel till sin morfar igår, hon överraskade mig totalt. För hon gjorde den helt själv.


Älskar dig fölr evigt pappa. Vila i frid. <3

Var och träffade pappa igår. Det var med en klump man gick in i hans rum. Men sen när man hörde honom prata med assistenten så hörde man att han lät någolunda pigg iaf. Han fick en bamsekram o puss på kinden från mig, sen började han gråta när han kramade Johanna. O jag förstår att det är extra jobbigt eftersom han så gärna vill träffa  den lilla. Han klappade hennes mage länge =)

Han var väldigt trött, man såg ångesten lysa i hans ögon. O sen är han väldigt förvirrad...

Vi gick ut en stund från hans rum för att han sa att han var trött. Då kom assistenten in till oss o frågade om det var något vi undrade över. Det är så lustigt, man har tusen frågor men när hon ställde den till oss fick vi tunghäfta. Men hon sa att det inte är långt kvar nu. Och han är själv medveten om det. Men det känns som om pappa vill skona oss från det för han ropade på henne o sa att hon inte skulle säga nåt. Men hon tyckte att vi måste få veta. O på nåt sätt är det skönt att veta att han snart slipper lida...

Det var jobbigt att träffa han men andå skönare att få krama o pussa honom. Eftersom man inte vet när...

Igår tog jag ett litet samtal med barnen. Jobbigt o dem förstår nog inte så mkt av det. Men efter en timma orkade jag inte hålla skenet uppe längre o bröt ihop inne i sovrummet. Då kom tova o tittade på mig o frågade johan varför jag grät. Då sa han att jag berättade ju om morfar o att mamma är ledsen över det. Ok sa hon o gick in i v-rummet o till soffan. Då hörde jag henne snyfta så jag ropade på henne o hon kom in till mig o vi grät o kramade varann o hon upprepade flera ggr att -morfar kommer att bli en ängel... Hjärtskärande...
Lika mkt som jag tröstade henne så tröstade min lilla tös mig <3

Älskar dig papi <3

Blir så frustrerad. Skulle hälsat på pappa i fredags, nä då tyckte LAH att han var alldeles förvirrad för att få besök, sen i lördags skulle vi ha åkt. Nä då vill inte pappa ha besök. Sen skulle vi ha åkt idag men nä då tycker LAH att det räcker med hans mamma o pappa o sen syster som ska komma. Så tji fick vi igen. Hallå, vi är hans barn!! Enligt LAH så TROR dem inte att han kommer gå bort i veckan. Men om det händer utan att vi fått chansen o hälsa på då blir ja riktigt förbannad.

Nu ska syrran o jag åka imorgon. Ja struntar i om nån säger att vi inte ska komma, jag ska hälsa på honom, jag vill krama honom o säga hur mycket jag älskar honom, få höra hans röst... kanske en sista gång. Det är med ångest man vaknar varje morgon, rädd för att kolla telefonen eller att fråga hans fru om hur han mår o hur natten varit. Han vet själv nu hur nära det är. Man kan inte på nåt sätt förstå vad han känner eller vilken ångest han måste ha. Men nu säger han det till en i alla fall. Han pratar om det nu. O det är skönt på nått sätt att han själv öppnar sig nu. Hur mycket man än inte vill höra det... Så tror jag det är ett sätt för honom att härda ut denna sista tid.

Skulla förklarat för Tova idag när hon kom hem. Men jag klarade inte av det, men jag vet att jag måste.. Snart, kan inte skjuta upp det tills det är för sent. Jag avvaktar tills imorgon. Kanske får nån styrka efter jag vart hos pappa... Hur det nu skall gå till.

"Lånade" en liten dikt från nån

Pappas tjej

Man ska aldrig underskatta dig
inte när det kommer till minsta lilla grej

Du finns alltid där och ställer upp för mig
men så är jag ju också pappas lilla tjej

Älskar dig!!!

Kom precis hem till Johan, har lämnat barnen hos kontaktfamiljen. Pest att sitta här ensam, men snart kommer mitt hjärta hem. Nu när jag sitter här känns det som alla fördämningar vill släppa, släppa ut all gråt man burit på under en lång tid av smärta. Men jag vet inte om jag vågar, för jag är rädd för att inte kunna sluta. Jag försöker förbereda mig, för när barnen kommer hem på söndag måste jag berätta, iaf för Tova om vad som kommer ske.

Vi skulle åkt o hälsat på pappa idag, men då kom LAH dit o tyckte inte vi skulle komma pga pappas hälsotillstånd just då. Jag kan inte ens förstå vilken ångest han måste bära på. Hoppas vi får åka dit i morgon, vill hinna träffa honom innan det är för sent. O sen kommer dessa frågor upp hela tiden. Varför varför varför???

Jag är oerhört tacksam för dem 2 år vi fått eftersom första diagnosen var så negativ den kunde vara. Jag bara ångrar att jag inte funnits mer än vad ja kunnat vid hans sida. Därav vill jag finnas nu för honom. Hur smärtsamt det än kommer att vara o se honom försvinna.

Gör så förbannat ont i hjärtat................


Jag älskar dig så oerhört pappa. Jag tänker på alla fina stunder vi haft. På hur glad du blev för dina barnbarn o ett tredje på väg. Jag önskar så in i den högsta grad att det ska finnas en bot. Jag önskar så att du slipper lida, att smärtan släpper.. Jag önskar att du ska få leva vidare o leka o busa o gosa med dina barnbarn.

Älskar dig. För alltid.

Varför ska allt va skit hela tiden.. Varför ska sånt här drabba just oss. Man undrar vad man gjort för ont för att detta ska ske.

Mitt hjärta värker, känns som nån kramar om den med all kraft den äger.. Sticker flera knivar i min själ.. Nån som tar sina händer runt min hals med all sin kraft för att hinda mig från att andas..

Känns inte som jag lever, och lever jag känner jag bara smärta. Önskar jag vore känslokall, slippa alla känslor som kväljer mig nu..

Det svåra är att berätta, ge barnen en bild av hur allt är. Vill inte att dem ska känna samma smärta, men hur tar man det på ett fint sätt, för det finns ju inget... Dem undrar ju vad som händer, varför jag mår dåligt osv.  Jag vet inte, vet ingenting längre, känner mig förvirrad, sårad av livet själv.. Ett liv är till för att levas, men varför ska då allt sånt här hända. En bluff är vad livet är...

Vet inte vad man ska tro.. Är det sanningen man får höra eller är det en fasad som spelas upp för att skydda oss andra från det onda? Och varför kan man i så fall inte få reda på sanningen från andra om det nu är lögn alltihopa...

Jag vet inte... Och det knäcker mig.. En stor klump i halsen, i hjärtat som kramar musten ur en efter ett samtal eller en träff.. Spelar hjärnan ett spratt med mig? Att jag får sanningen men lyssnar inte ,utan i min värld så är allt bra?

Vet varken ut eller in längre... Så mycket jag måste göra, verkligen borde göra men inte tar mod till..  Jag kan inte. Jag vill inte se.. När jag blundar är allt bra, som vanligt, lyckligt och underbart... precis så det ska vara.
Men när jag öppnar ögonen tränger den bittra verkligheten på, som ett slag i ansiktet visar den sitt rätta jag...



With <3

Ja vad ska man säga. Inget blir som man tänkt sig. Som alltid med andra ord. Är så glad att jag har min karl vid min sida som stöttar genom det svåra.

När vi stod på gränsen mellan 2009 och 2010 så sa dem flesta att ett nytt år ger nya möjligheter och en ny framtid. Visst det är sant. Men det enda jag kan tänka på är att det kommer bli ett sorgens år. Jag vet vad jag och andra har framför oss. Det går inte att undvika, hur man än vrider och vänder på allt så kommer sorgen att finnas här.

Dock är något väldigt positivt på denna svåra väg framåt. Och det är att pappa är ett mirakel. Han har genomgått 2 operationer, flera cellgiftsbehandlingar och flera röntgen. I nov förra året så visade röntgen på en liten mörk fläck. Positivt eftersom den andra tumören som opererades bort kom tillbaka i samma stl bara 6 mån efter. Sen har han gått igenom2 lr 3 cellgiftsbehandlingar. Gjorde en röntgen för nästan 2 v sen och häromdan fick vi svaret. Samma svar som förra röntgen. Vilket innebär att dem här starka behandlingarna har hjälpt lite, iaf bromsat upp förloppet. Min pappa är ett mirakel för statistiken är inte speciellt ljus för personer med den sortens hjärntumör att ens leva i ett år. Det är nästan 1 år och 3 månader sen vi fick vetat att han var så sjuk. Men runt 1 år och 9 månader sen som han började känna av domningarna. Kunde inte vara gladare. Därför har jag så svårt att förstå att en viss människa har mage att påstå att jag inte skulle bry mig om min egen pappa!!

Jag tänker verkligen på alla som förlorar sina nära och kära i denna hemska sjukdom. Därför finns mina tankar just nu hos en "släkting" och hennes familj. Mina varmaste tankar och kramar finns där nu...
Jag bara önskar att alla som drabbas av cancer skulle slippa denna smärtan som medföljer. Varför kan man inte bara få va någolunda pigg så man får en underbar tid med dem nära <3

Oh ja. Snälla hjälp forskningen om cancer, en liten slant spelar stor roll i forskningen för att hitta ett botemedel.

Kram till er alla som antingen är sjuka eller har en närstående som är sjuk!!

Love you all.

Orkade ej skriva när jag kom hem från läkaren. Samma läkare denna gång. Skrev ju att jag hoppades på en annan men på ett sätt var det skönt att ha henne. Hon vet ju vem jag var och mer insatt sen förra gången.

Iaf, min syster följde med mig som moraliskt stöd, haha Hon gick typ igenom allt, precis som förra gången. Jättefint inne i näsan, lite irriterad i halsen, fin i öronen, fin i lungorna. Jaha, bara o sätta sig o ta snabbsänkan igen för att se om det visar nåt. Men icke. Ingen ovanlig förhöjning på sänkan. Vi satt som 2 frågande idioter, hehe. Men hon förklarade det att mitt imunförsvar har fått sig en törn. Jag får virus på virus, Hinner aldrig bli tillräckligt frisk mellan gångerna att imunnförsvaret blir okej. Hm, kul, undra hur länge man ska gå o vara sjuk, hängig o tråkig.
Ser ju inte riktigt klok ut ibland, man sover ju dåligt, orkar inte göra i ordning sig när man ska lämna barnen på dagis, utan man sätter bara på sig en mössa, likblek. Det enda positiva mitt i allt är att jag ändå gått upp i vikt under jul o nyårshelgen. Rasade ju i vikt innan o har inte vågar ställa mig på vågen förräns nu. Uppe i min matchvikt som jag vill ha =) Men iaf, hon skrev ut avsvällande tabletter åt mig som jag ska ta morgon o kväll. Tyckte redan på kvällen att det hjälpte, om det är inbillning lr inte vet jag inte men det funkar ju iaf =) Så nu, 3 dar senare känns det bättre iaf =)

Jag kämmer mig lite starkare oxå. Nu måste man bara få ihop ekonomin så är allt okej för tillfället. Väntat på den förbannade akassan sen i november *suck*

Jajja, ha en trevlig helg alla. Puss puss

Jag och Johanna var hos pappa igår. Först var det meningen att Marie skulle jobbat och vi skulle göra honom sällskap hela dagen. men eftersom han fått känningar/ryckningar igen så jobbade hon hemma.
Var underbart att träffa pappa. Jag saknar honom så och vill njuta av varenda sekund som är kvar. Allt går för snabbt. Hans symtom ploppar upp titt som tätt nu och blir värre.

Ännu en gång ställer jag mig frågan- Varför han? Det finns så mkt varför i skallen nu. Tankar, oro och ledsamhet. Kan inte fatta att det kommer ta slut. Jag ser att han lider, har ingen ork... Fy fan. Varför han!!!? För bara ett halvår sen var han hur frisk som helst, inte hade man nån aning att livet skulle sluta så här. Åååååh...

Jag måste ta mig i kragen och ringa anhörigstöd. För det här tar knäcken på mig. Livrädd när telefonen ringer. Livrädd när syrran kommer utan att ringa först. Det första som ploppar upp i huvudet är att nu har nåt hänt.

Fast egentligen, hur kan jag sitta här och skriva att JAG är rädd, att JAG är ledsen. Det är inget mot vad pappa är. Han är livrädd, han är ledsen. Ingen kan förstå hur mkt, inte ens vi som är hans barn eller hans fru. Ingen.



Edit: Just nu är bloggen min avlastning, att skriva av mig betyder mkt. Blir bara jobbigare att hålla allt inom mig.
Så håll ut. Litte annat kommer oxå upp, nån gång.

Det blev en kall valborg, som vanligt. När var det varmt på valborg sist egentligen?
Alla var nästan här hos oss och grillade. Pappa och Marie saknades riktigt mkt. Men jag och syrran ska åka ut till dem nästa vecka. Och dem skulle kanske komma in till oss. Vi alla saknar dem.

Det är så jobbigt, vill försöka förklara för Tova att morfar inte kommer att finnas bland oss så småningom. Men hur förklarar man det för en 3½ åring?
Det är så jobbigt, man går med en klump i halsen 24/7. Livrädd när telefonen ringer... Men man vill ju endå veta allt, så fort det är nått.

Jag älskar pappa och kommer alltid att älska honom. Han kommer finnas i mitt hjärta för alltid, även när jag blir gammal och skröplig. Men det är inte rättvisst att det ska bli så tidigt. Han har inte gjort nått ont för att förtjäna detta..

Nu väntar vi igen, på att få reda om tabletterna ger dem där extra månaderna vi bara får till låns. Tänk om dem bara tagit hans känselbortfall på allvar. Tänk om dem där 3 mån hade varit tillräckliga för att allt skulle kunna botas. Tänk om, tänk om..... Man tänker tills hjärnan får en blackout. Vilket är ofta.

Man sitter ofta nu för tiden och kollar kort, man minns alla stunder vi har haft och hoppas man får många fina stunder av den tiden som finns kvar. Jag önskar man kunde träffas varje dag. Lr ett par ggr i veckan i alla fall. Jag önskar man bodde närmare så barnen kan umgås mer med dem. Jag önskar så mkt att jag går i tusen bitar!

Älskar dig pappa! Och jag älskar dig med Marie!

Hm, pappa skulle höra av sig idag om att han skulle komma in efter US-besöket. Men har inte hört nåt.  huvudet snurrar av frågor och andra tankar. Tänk om han var så dålig att han inte fick komma hem? Men då skulle väl marie ringt hoppas ja... Men man vet ju aldrig. Det kvittar om det är mitt i natten telefonen ringer o dem säger att snart är det dags, ja skulle åka upp och aldrig lämna hans sida.... Jag skulle stanna och prata o prata....Fan vad jobbigt detta är. Man blir aldrig kvitt tankarna och känslorna, dem finns där, hela dagen, hela natten. varje sekund. Ibland vill man bara stänga av. men det går inte. Och jag blir rädd, rädd för att ringa.... Ringa bara för att fråga - hur är det? Låter så lamt nu. Man vet ju svaret.
Ska ringa i morgon till dem. Vill veta vad läkarna sagt den här gången. Om dem gjort ny röntgen och, ja, hela hans allmäntillstånd vill jag veta.
Jaha, min lilla pappa. Lustigt orättvis världen kan vara!



Idag skulle man städat men hamnade som vanligt hos mamma o syrran på kaffe. Snack o planering av mammas 50årsfest på lördag. Ska bli skoj.
Pratade med chefen oxå om att ja väntar på sjukintyg. Så än så länge har ja inte fått kicken iaf. men man blir ju orolig. Men man måste väl få en chans att få hjälp att komma tillbaks oxå innan nått händer. Ja hoppas det iaf.

Gick till kuratorn men fick reda på att hon glömt avboka pga möte. Inte så kul, men men. Ringde mamma o sa att hon kunde möta mig i centrum eftersom vi ändå skulle handla. Så ja går o strosar i affärerna och börjar precis undra vart hon tagit vägen när mobilen ringer o hon ber mig komma ner till cykelstället för hon tror att hon brutit benet... Vafan har du gjort nu är det första som kommer ur min mun samtidigt som jag typ springer ner. Då jag kommer fram till henne så dyker en väninna till henne upp, och tur var väl det för hela foten såg ut att vara i en konstig vinkel. Så vi 2 kämpar med mamma på cykeln till VC. När vi kommit halvvägs så åker en färdtjänstbuss upp bredvid och frågar vad som hänt och om han kan köra henne. Tacksamt tar vi emot hjälpen. Vilken ängel den mannen var till skillnad på den folkmassa på 7 pers som stod vid öppningen in till centrum ca 10 m från och såg mamma ramla omkull och inte kunde ta sig upp själv. Dem bara stog och glodde, fortfarande när jag kom fram till henne ca 5 min efter det hänt. Blir så jävla förbband på sånt folk!!

Iaf så fick vi snabbt komma in till sjukgymnasten som klämde och kände. Inget brutet iaf trodde hon, men skulle inte svullnaden och den intensiva smärtan lägga sig så blir det akut in. Den största jäkla fotknöl ja sett, så himla svullet.
Stackars mamma som kanske snart ska arbetsträna, skulle städa och laga mat tills på lördag. Nu får jag och johanna göra det mesta. Vilket man självklart gör. Det är ju hennes 50 årsfest och den ville hon inte ställa in. Det förstår ja.

Nähä, ja skulle kunna sitta här hela natten och bara skriva o skriva om mina känslor o tankar. men min syster tycker att det blir långt som en bibel =) Så ja säger Godnatt nu!

Puss
Love you mum and dad!
And of course my sister, J and my little monsters =)

Min syster berättade om en liten pojke igår som hade cancer. Det stod om det på aftonbladet. Det handlade bara om dagar kvar för den lilla. Hemskt att vara så liten och oskyldig när man får en sån dom..

Läste aftonbladet nu och läste om honom nu.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4901243.ab
Viktor har somnat in.

Bröt ihop totalt... Vet inte vart jag tar vägen snart.. Vart jag än vänder mig så finns den där onda sjukdomen överallt, nätet, tvn, radio o tidningar. Jag kan inte komma undan.

Jag ber och ber att pappa ska kunna slåss mot sjukdomen och att han ska kunna vinna. Men jag vet att det är lönlöst. För första gången i sitt liv har han mött sin överman........

Love you Daddy!

Ingenting är som man vill.
Jag och pappa rök ihop tidigare i veckan. Känndes ju inte alls bra kan jag ju säga. Jag mådde skit och det hade han oxå gjort.... Vi är sams nu men .. fan, det får inte hända igen. Man vet inte alls hur lång tid han har kvar.

Det värsta är när man pratar med han och frågar hur det är med dem. Jo, det är bara bra får man som svar. Nåt man litat blint på.. Klart han inte  erkänner, det förstår jag nu. Ingenting är bra. Klart han inte mår bra, vem skulle vara det när man fått en sån diagnos på hjärntumören.

Men vi trodde verkligen att allt var bra, att det gick framåt och att strålningen kanske hjälpt. Men när vi var där ute igår fick nog jag och syrran en stor chock. Han är tröttare igen, på väldigt dåligt humör, dödsångest och sen har han fått tillbaka känselbortfallen i vänstra armen igen. Det känns som om det bara tyder på en sak liksom... att den vuxit/spridit sig? Jag vet inte och jag vill inte veta. men dem skulle väl åka upp till sjukan snart igen vad jag förstod på Marie. Men jag får känslan av att pappa vill att det endå ska ske efter påskhelgen (träffa släkten) 
Förra året vid den här tiden sprang pappa runt och lekte med alla barnbarnen. Nu stod han still eller satt hela tiden. När jag är med honom vet jag varken vad ja ska tänka lr säga. Typ som om jag är rädd för att öppna munnen och sen brista i storgråt inför honom..  Varför kan jag inte bara få ur mig allt i stället.
Att bara tänka o tänka får mig att bli galen!

Men se lyckan i barnens ögon att få vara där ute igen gjorde mig lycklig iaf. Dem hade en underbar dag och förhoppningsvis var det inte den sista där ute!!

Älskar dig pappa, så mkt att hela mitt hjärta värker. Jag önskar att jag kunde göra dig frisk. det är inte rättvist det här. Du som aldrig gjort en fluga förnär. Du som alltid vart så snäll och ställt upp för oss. Du som alltid funnits för oss. Älskar dig så mkt!

Jag förstår inte. Nu är en annan person (en pappa) jättedålig och det kanske rör sig om bara några veckor kvar att leva. Orsaken: cancer.

Dessutom är hans dotter dålig oxå. Orsak; cancer. Som har strålats o allt men nu är tillbaka??

Dessa är personer som inte står mig jättenära men som jag har träffat och står min mamma o hennes fästman jättenära.

Vad fan händer? Jag svär att det måste bero på miljön!!

Nu går man och oroar sig själv oxå så fort nåt känns konstigt lr dylikt. 2 dar innan nyår upptäckte jag en stor knöl i ljumsken. Ca 2 cm i diam. Kunde inte röra den och det kändes när jag gick. Så ont. I vanliga fall hade jag nog knappt brytt mig men efter detta med pappa så tror man direkt att det är nåt sånt. Iaf så avvaktade jag tiills måndagen efter nyår. Då hade den blivit mindre o kändes knappt o sen poff var den borta. Men man blir helt nojjig. Tex undersöker jag brösten kanske lite väl ofta. Men bättre än ingen gång iofs.

Nej. Nu får det vara nog. Vet inte hur mkt mer jag ska palla....

Fast ändå känns det på nått sätt tomt. beror väl på att jag haft alldeles för mkt på sistonde. 
I förrgår fick pappa åka in akut pga av 3 allvarliga EP-anfall. Bara undrar hur det kunde hända. Han äter starka förebyggande tabletter sen sist han fick anfallen på US. Han träffade onkologen idag och min syster pratade med Marie. Det var rakt på sak. Ett par år kvar är kanske vad han har kvar. Mkt beror på väl på behandlingen o vad den kan göra....

Allt har varit en berg o dalbana sen 2 dar innan julafton då vi fick namnet på tumören som vi själva kollade upp, störtade rakt ner. Den värsta sorten av 15 möjliga =( Sen när man pratat med dem har dem på nåt sätt skickat ut positiva vibbar så ett tag visste ja inte vad ja skulle tro. kanske hade vi fått fel namn lr kollat fel!  Allt kommer bli bra.

Men nej, så var det inte.

Jag kan fortfarande inte fatta att det är min pappa som drabbats. Hur är det möjligt? Helt ofattbart.....

Jag skulle velat ringa till honom nu i kväll för han fick åka hem idag. men jag klarar inte det just nu. Kommer börja tjuta o då kommer han gråta... har så ont i magen, halsen av klumpen som sitter där dygnet runt och mitt hjärta. Mitt hjärta som dunkar av liv, liv som jag vill ge min pappa....

Klarar inte o skriva mer...... Ursäkta om d finns felstavningar men huvudet är helt tomt.

Älskar dig pappa!!