LovelyLife

Jag och Johanna var hos pappa igår. Först var det meningen att Marie skulle jobbat och vi skulle göra honom sällskap hela dagen. men eftersom han fått känningar/ryckningar igen så jobbade hon hemma.
Var underbart att träffa pappa. Jag saknar honom så och vill njuta av varenda sekund som är kvar. Allt går för snabbt. Hans symtom ploppar upp titt som tätt nu och blir värre.

Ännu en gång ställer jag mig frågan- Varför han? Det finns så mkt varför i skallen nu. Tankar, oro och ledsamhet. Kan inte fatta att det kommer ta slut. Jag ser att han lider, har ingen ork... Fy fan. Varför han!!!? För bara ett halvår sen var han hur frisk som helst, inte hade man nån aning att livet skulle sluta så här. Åååååh...

Jag måste ta mig i kragen och ringa anhörigstöd. För det här tar knäcken på mig. Livrädd när telefonen ringer. Livrädd när syrran kommer utan att ringa först. Det första som ploppar upp i huvudet är att nu har nåt hänt.

Fast egentligen, hur kan jag sitta här och skriva att JAG är rädd, att JAG är ledsen. Det är inget mot vad pappa är. Han är livrädd, han är ledsen. Ingen kan förstå hur mkt, inte ens vi som är hans barn eller hans fru. Ingen.



Edit: Just nu är bloggen min avlastning, att skriva av mig betyder mkt. Blir bara jobbigare att hålla allt inom mig.
Så håll ut. Litte annat kommer oxå upp, nån gång.