Blir så frustrerad. Skulle hälsat på pappa i fredags, nä då tyckte LAH att han var alldeles förvirrad för att få besök, sen i lördags skulle vi ha åkt. Nä då vill inte pappa ha besök. Sen skulle vi ha åkt idag men nä då tycker LAH att det räcker med hans mamma o pappa o sen syster som ska komma. Så tji fick vi igen. Hallå, vi är hans barn!! Enligt LAH så TROR dem inte att han kommer gå bort i veckan. Men om det händer utan att vi fått chansen o hälsa på då blir ja riktigt förbannad.

Nu ska syrran o jag åka imorgon. Ja struntar i om nån säger att vi inte ska komma, jag ska hälsa på honom, jag vill krama honom o säga hur mycket jag älskar honom, få höra hans röst... kanske en sista gång. Det är med ångest man vaknar varje morgon, rädd för att kolla telefonen eller att fråga hans fru om hur han mår o hur natten varit. Han vet själv nu hur nära det är. Man kan inte på nåt sätt förstå vad han känner eller vilken ångest han måste ha. Men nu säger han det till en i alla fall. Han pratar om det nu. O det är skönt på nått sätt att han själv öppnar sig nu. Hur mycket man än inte vill höra det... Så tror jag det är ett sätt för honom att härda ut denna sista tid.

Skulla förklarat för Tova idag när hon kom hem. Men jag klarade inte av det, men jag vet att jag måste.. Snart, kan inte skjuta upp det tills det är för sent. Jag avvaktar tills imorgon. Kanske får nån styrka efter jag vart hos pappa... Hur det nu skall gå till.

"Lånade" en liten dikt från nån

Pappas tjej

Man ska aldrig underskatta dig
inte när det kommer till minsta lilla grej

Du finns alltid där och ställer upp för mig
men så är jag ju också pappas lilla tjej

Älskar dig!!!