LovelyLife

Ingenting är som man vill.
Jag och pappa rök ihop tidigare i veckan. Känndes ju inte alls bra kan jag ju säga. Jag mådde skit och det hade han oxå gjort.... Vi är sams nu men .. fan, det får inte hända igen. Man vet inte alls hur lång tid han har kvar.

Det värsta är när man pratar med han och frågar hur det är med dem. Jo, det är bara bra får man som svar. Nåt man litat blint på.. Klart han inte  erkänner, det förstår jag nu. Ingenting är bra. Klart han inte mår bra, vem skulle vara det när man fått en sån diagnos på hjärntumören.

Men vi trodde verkligen att allt var bra, att det gick framåt och att strålningen kanske hjälpt. Men när vi var där ute igår fick nog jag och syrran en stor chock. Han är tröttare igen, på väldigt dåligt humör, dödsångest och sen har han fått tillbaka känselbortfallen i vänstra armen igen. Det känns som om det bara tyder på en sak liksom... att den vuxit/spridit sig? Jag vet inte och jag vill inte veta. men dem skulle väl åka upp till sjukan snart igen vad jag förstod på Marie. Men jag får känslan av att pappa vill att det endå ska ske efter påskhelgen (träffa släkten) 
Förra året vid den här tiden sprang pappa runt och lekte med alla barnbarnen. Nu stod han still eller satt hela tiden. När jag är med honom vet jag varken vad ja ska tänka lr säga. Typ som om jag är rädd för att öppna munnen och sen brista i storgråt inför honom..  Varför kan jag inte bara få ur mig allt i stället.
Att bara tänka o tänka får mig att bli galen!

Men se lyckan i barnens ögon att få vara där ute igen gjorde mig lycklig iaf. Dem hade en underbar dag och förhoppningsvis var det inte den sista där ute!!

Älskar dig pappa, så mkt att hela mitt hjärta värker. Jag önskar att jag kunde göra dig frisk. det är inte rättvist det här. Du som aldrig gjort en fluga förnär. Du som alltid vart så snäll och ställt upp för oss. Du som alltid funnits för oss. Älskar dig så mkt!