LovelyLife

Kom precis hem till Johan, har lämnat barnen hos kontaktfamiljen. Pest att sitta här ensam, men snart kommer mitt hjärta hem. Nu när jag sitter här känns det som alla fördämningar vill släppa, släppa ut all gråt man burit på under en lång tid av smärta. Men jag vet inte om jag vågar, för jag är rädd för att inte kunna sluta. Jag försöker förbereda mig, för när barnen kommer hem på söndag måste jag berätta, iaf för Tova om vad som kommer ske.

Vi skulle åkt o hälsat på pappa idag, men då kom LAH dit o tyckte inte vi skulle komma pga pappas hälsotillstånd just då. Jag kan inte ens förstå vilken ångest han måste bära på. Hoppas vi får åka dit i morgon, vill hinna träffa honom innan det är för sent. O sen kommer dessa frågor upp hela tiden. Varför varför varför???

Jag är oerhört tacksam för dem 2 år vi fått eftersom första diagnosen var så negativ den kunde vara. Jag bara ångrar att jag inte funnits mer än vad ja kunnat vid hans sida. Därav vill jag finnas nu för honom. Hur smärtsamt det än kommer att vara o se honom försvinna.

Gör så förbannat ont i hjärtat................


Jag älskar dig så oerhört pappa. Jag tänker på alla fina stunder vi haft. På hur glad du blev för dina barnbarn o ett tredje på väg. Jag önskar så in i den högsta grad att det ska finnas en bot. Jag önskar så att du slipper lida, att smärtan släpper.. Jag önskar att du ska få leva vidare o leka o busa o gosa med dina barnbarn.

Älskar dig. För alltid.