LovelyLife

Det blev en kall valborg, som vanligt. När var det varmt på valborg sist egentligen?
Alla var nästan här hos oss och grillade. Pappa och Marie saknades riktigt mkt. Men jag och syrran ska åka ut till dem nästa vecka. Och dem skulle kanske komma in till oss. Vi alla saknar dem.

Det är så jobbigt, vill försöka förklara för Tova att morfar inte kommer att finnas bland oss så småningom. Men hur förklarar man det för en 3½ åring?
Det är så jobbigt, man går med en klump i halsen 24/7. Livrädd när telefonen ringer... Men man vill ju endå veta allt, så fort det är nått.

Jag älskar pappa och kommer alltid att älska honom. Han kommer finnas i mitt hjärta för alltid, även när jag blir gammal och skröplig. Men det är inte rättvisst att det ska bli så tidigt. Han har inte gjort nått ont för att förtjäna detta..

Nu väntar vi igen, på att få reda om tabletterna ger dem där extra månaderna vi bara får till låns. Tänk om dem bara tagit hans känselbortfall på allvar. Tänk om dem där 3 mån hade varit tillräckliga för att allt skulle kunna botas. Tänk om, tänk om..... Man tänker tills hjärnan får en blackout. Vilket är ofta.

Man sitter ofta nu för tiden och kollar kort, man minns alla stunder vi har haft och hoppas man får många fina stunder av den tiden som finns kvar. Jag önskar man kunde träffas varje dag. Lr ett par ggr i veckan i alla fall. Jag önskar man bodde närmare så barnen kan umgås mer med dem. Jag önskar så mkt att jag går i tusen bitar!

Älskar dig pappa! Och jag älskar dig med Marie!