Känns som om allt är en mardröm...
Det har inte riktigt smält in i huvudet. För första gången i mitt liv så bad jag till GUD i tisdags kväll. För en gångs skull bad jag att han skulle finnas och se över min älskade pappa.
Det är svårt och skriva, gråten sitter som en klump i halsen men jag ska försöka..
Pappa har haft problem med armen, att den inte riktigt går att styra, lr greppa saker och han har känsel bortfall. Han har vart hos läkare och sjukrehab i sammanlagt 2-3 månader. I tisdag efter jobbet när jag kom hem så knackade det helt plötsligt på dörren och där står min syster. Jag var precis på väg att gå ut och röka och bad henne följa med men hon sa att hon ville prata med mig först. Frågande sätter jag mig i soffan och hon säger att pappa är inlagd. Som ett pistolskott kommer alla tankar. Hjärtattack? Stroke?`Olycka?
Nej, då hade han fått komma upp akut efter att hans fru hade ringt till Akut enheten och beskrivit symtomen, dem tyckte att han skulle komma direkt. In i skicktröntgen och sen hade läkaren sagt att dem trodde han hade en hjärntumör.
Det kändes som om någon drog undan benen på mig. Du skämtar sa jag till henne.. Men vem skulle skämta om en sådan sak.... MIN älskade far, hjärntumör?? Innan jag skulle lägga mig så brast det.
Kämpigt att gå upp på morgonen, hade möte och jobb som väntade men tankarna var ju självklart på ett helt annat håll. På eftermiddagen ringde jag min mamma och frågade om hon visste något eftersom min syster skulle dit och hälsa på. Då hade dem iaf lite bättre nyheter. Ingen hjärntumör men en 6 cm stor vätskefylld cysta. 6 cm!! Den ligger bra till och dem slipper skrapa något på vävnaden, men däremot så såg dem att det kan finnas något inuti (vad det är får provsvaren visa). Men en stor sten föll från mitt hjärta. Då vet vi att det är något lättare iaf.
Idag åkte jag och min syster upp och hälsade på. Det var verkligen känslomässigt. men då kom han med lite nyheter till. I morgon fredag ska han opereras. Tack gode gud att Marie och Gun jobbar på US så att dem kunde ordna det mkt snabbare. Annars kanske han hade behövt ligga över jul. Jobbar i morgon med, hoppas jag kan fokusera men jag tror att bara går hemma och vänta och tänka är mkt värre. Men jag kommer nog inte att kunna lägga mig för natten förrän jag fått meddelande från Marie att han vaknat upp efter OP.
Självklart är det mkt framför honom nu. Men han vet hur mkt vi älskar honom.
Att se honom så sårbar, min pappa. Fick mig verkligen att inse att man inte ska ta sina föräldrar för givet. För en dag finns dem inte där längre. Tänk på det, för det gör jag.
Älskar dig pappa och jag tänker på dig hela tiden!!
Det är svårt och skriva, gråten sitter som en klump i halsen men jag ska försöka..
Pappa har haft problem med armen, att den inte riktigt går att styra, lr greppa saker och han har känsel bortfall. Han har vart hos läkare och sjukrehab i sammanlagt 2-3 månader. I tisdag efter jobbet när jag kom hem så knackade det helt plötsligt på dörren och där står min syster. Jag var precis på väg att gå ut och röka och bad henne följa med men hon sa att hon ville prata med mig först. Frågande sätter jag mig i soffan och hon säger att pappa är inlagd. Som ett pistolskott kommer alla tankar. Hjärtattack? Stroke?`Olycka?
Nej, då hade han fått komma upp akut efter att hans fru hade ringt till Akut enheten och beskrivit symtomen, dem tyckte att han skulle komma direkt. In i skicktröntgen och sen hade läkaren sagt att dem trodde han hade en hjärntumör.
Det kändes som om någon drog undan benen på mig. Du skämtar sa jag till henne.. Men vem skulle skämta om en sådan sak.... MIN älskade far, hjärntumör?? Innan jag skulle lägga mig så brast det.
Kämpigt att gå upp på morgonen, hade möte och jobb som väntade men tankarna var ju självklart på ett helt annat håll. På eftermiddagen ringde jag min mamma och frågade om hon visste något eftersom min syster skulle dit och hälsa på. Då hade dem iaf lite bättre nyheter. Ingen hjärntumör men en 6 cm stor vätskefylld cysta. 6 cm!! Den ligger bra till och dem slipper skrapa något på vävnaden, men däremot så såg dem att det kan finnas något inuti (vad det är får provsvaren visa). Men en stor sten föll från mitt hjärta. Då vet vi att det är något lättare iaf.
Idag åkte jag och min syster upp och hälsade på. Det var verkligen känslomässigt. men då kom han med lite nyheter till. I morgon fredag ska han opereras. Tack gode gud att Marie och Gun jobbar på US så att dem kunde ordna det mkt snabbare. Annars kanske han hade behövt ligga över jul. Jobbar i morgon med, hoppas jag kan fokusera men jag tror att bara går hemma och vänta och tänka är mkt värre. Men jag kommer nog inte att kunna lägga mig för natten förrän jag fått meddelande från Marie att han vaknat upp efter OP.
Självklart är det mkt framför honom nu. Men han vet hur mkt vi älskar honom.
Att se honom så sårbar, min pappa. Fick mig verkligen att inse att man inte ska ta sina föräldrar för givet. För en dag finns dem inte där längre. Tänk på det, för det gör jag.
Älskar dig pappa och jag tänker på dig hela tiden!!
Kommentarer
Trackback
