LovelyLife

Jag som hade sett fram emot att fira Tova med familjen. Men i slutändan skiter sig ju allt som vanligt. Hur länge ska jag orka att stå ut med allt *suck*
Jag menar, med allt som hänt och just den dagen råkade jag säga lite fel. Det har gått en vecka och ändå är det inte glömt. Är det så svårt och förstå hur jävla tufft jag har det  att man inte kan se det på ett helt annat sett än att bli ledsen. Jag blir ju fan ledsen jag med när jag får höra det senare.  När jag ringde och berättade vad som skulle ske och nästan grät i telefonen för att allt är så jobbigt så fick jag ändå höra detta. Hur ont gjorde inte det när jag nästan för första gången ringer själv och gråter...och få höra något som antagligen dem tycker JAG ska ha samvete för.  Orka liksom. Skiter i allt och alla snart. Jag vet hur jävla jobbigt det kommer att bli och gå igenom den här processen(han vägrar skriva under) och behöver inte ännu mer att tänka på. Ska jag ha dåligt samvete? Nej, det tänker jag inte.

Tack att jag har J att tänka på, det gör livet gladare och lättare att leva. Hans stöd betyder allt. PUSS!!!