LovelyLife

Helgen blir lung och fin.

Men min vecka som kommer  blir absolut inte lugn. Telefonsamtal med läkare på måndag. Samtal med kurator och jag måste ner till jobbet en snabbis. Tyvärr pga läkarens ignorans ligger jag pyrt till på jobbet. Tjänstevägran, visst låter det fint bland mina meriter nu om jag får kicken pga det. Men vad ska jag göra, vara otrevlig och bryta ihop mitt framför en kund för att det känns som om jag ska dö när jag får panikångest? Tydligen verkar dem vilja det.
Det enda jag begär är tabletter mot det så ja kan återgå till jobbet som en normal människa. Men inte ens det fattar dem!
'Nu blir ja så förbannad när ja skriver om det för jag har sagt flera ggr om min ångest och jag har bett om hjälp på mina bara ben. Men möts bara av tystnad och press på ut i arbetslivet igen utan tillräcklig hjälp. Jag säger till dem med tårar i ögonen att jag är livrädd att jag ska hamna i det svarta helvete jag en gång varit i om jag inte får hjälp. Återigen tystnad...

Bara kuratorn som lyssnar, verkligen lyssnar på mig men tyvärr kan hon bara hjälpa genom att lyssna. Hon är ingen läkare. Man undrar om läkare tänker så att om en patient bryter ihop tillräckligt och sen tar sitt liv ltr skadar sig så slipper dem det ansvaret för då hamnar det på psyk på US i stället. Dem kan liksom bara slippa igenom allt med patienten. Skicka vidare ansvaret på någon annan.  Det är det intrycket jag iaf får...Varför finns dem om dem inte hjälper än?

Jag känner mig illa behandlad. Som då jag var där pga att sjukskrivningen tagit slut o min förra läkare skrev att ja skulle på uppföljning innan något annat hände (1 inhyrd läkare som verkligen lyssnat o så får man sen en annan päronskalle). Nej du blir inte sjukskriven längre. Du ska ju jobba idag.
IDAG!! Vadå idag. Uppföljningen då.
Nej, du ska jobba idag.
Inget koll på hur ja mådde lr nåt. Bara skjutsa vidare personer som har ett sånt mörkt förflutet bakom sig som jag vidare till jobb och press på 2 sek. Inte konstigt att ja bröt ihop och blev än värre. Mamma sa att jag är på väg neråt igen, rejält. Pga deras ignorans.

Hur många ggr egentligen har man inte läst i tidningarna om självmord som eget recept pga av vårdens ignorans. Det är förjävligt och jag blir så förbannad oxå. När jag själv drabbats och vet hur jävla svart allting är. När man äntligen tar steget och ber om hjälp (vilket är jävligt svårt att ta som sjuk) så möts man bara av en stenvägg.  "Suck" Inget litet hål att ta sig igenom ..

Mamma 'r så förbannad nu också på dem så hon skulle ta snacket med läkaren. Och verkligen banka in lite vett.