Usch säger ja bara...
Det här vädret gör ju ingenting bättre precis. Det känns som om livet suger just nu. Och, jag blir så förbannad på mig själv för att jag låter mig gå ner igen. Jag kämpar men det känns inte och det hjälper inte. Jag vill bara ligga kvar i sängen på mornarna och fortsätta sova, helst hela dagen. Barnen står och tjatar på mig tills jag tar min allra sista ork och går upp. Sen är helvetet ett faktum. Jag är som en levande död som går omkring.
Det värsta är ju att läkarna bara gör allt värre.
Pratade med min läkare för 1½ månad sen. Blev ju då sjukskriven till 1 sept. Vi pratade om arbetsträning/rehab, möte på försäkringskassan m.m. Hon sa till och med det att jag blir tvungen att kanske räkna med nått år på rehabiliteringen pga omständigheterna runt omkring. Hon var så jäkla trevlig o gullig mot mig telefonen så inte fan tror man att det står helt galet på intyget till FSK. Min arbetsgivare ringde för ca 1½ v sen, då hade hon äntligen fått tag i min handläggare på FSK o undrade när mötet skulle bli eftersom vi var inne i augusti nu och behöver en plan. Nej men det blir inget möte för på intyget står det att jag börjar den 2 sept, ingen arbetsträning, inget möte utan jag blir friskskriven. Jag stod som ett jäkla fån i telefonen och kände panikångesten komma krypande. Så när vi lagt på så bröt ja ihop. Så nu undrar ju jag hur hon kan sitta o säga en sak och skriva en annan som påverkar en väldigt negativt. Man blir ju inte bättre om man säger så. Så nu måste ja få tag på någon, läkaren har ju tydligen semester. arbetsgivaren är på mig ang att dem måste lägga schema. Jag bara känner ett sånt jävla tryck på mig hela tiden. Under tiden jag vart sjukskriven har ja bara haft press på mig lr så har läkaren gjort helt jävla fel. dessutom har jag väntat nu i 2 månader på tid hos kuratorn, om inte längre. Har kontaktat dem, läkaren sa att hon skulle ordna det. Kuratorn själv sa att hon skulle skicka en tid m.m. Men inte fan har nåt hänt!
Ibland bara känner jag att sticka. Lämna barnen till Johan, sticka och lämna allt bakom mig... Och när dem tankarna kommer upp så mår ja så jäkla dåligt för att jag ens tänkt på att lämna barnen, familj o vänner.
Jag vet inte va ja ska göra. Har panik o ångest för minsta lilla... När telen ringer, när ja själv ska ringa, tankar, jobbet, när ja ska gå ut, när ja ska sova, när ja vaknar.. ALLT!
Som sagt. Livet suger!
Det värsta är ju att läkarna bara gör allt värre.
Pratade med min läkare för 1½ månad sen. Blev ju då sjukskriven till 1 sept. Vi pratade om arbetsträning/rehab, möte på försäkringskassan m.m. Hon sa till och med det att jag blir tvungen att kanske räkna med nått år på rehabiliteringen pga omständigheterna runt omkring. Hon var så jäkla trevlig o gullig mot mig telefonen så inte fan tror man att det står helt galet på intyget till FSK. Min arbetsgivare ringde för ca 1½ v sen, då hade hon äntligen fått tag i min handläggare på FSK o undrade när mötet skulle bli eftersom vi var inne i augusti nu och behöver en plan. Nej men det blir inget möte för på intyget står det att jag börjar den 2 sept, ingen arbetsträning, inget möte utan jag blir friskskriven. Jag stod som ett jäkla fån i telefonen och kände panikångesten komma krypande. Så när vi lagt på så bröt ja ihop. Så nu undrar ju jag hur hon kan sitta o säga en sak och skriva en annan som påverkar en väldigt negativt. Man blir ju inte bättre om man säger så. Så nu måste ja få tag på någon, läkaren har ju tydligen semester. arbetsgivaren är på mig ang att dem måste lägga schema. Jag bara känner ett sånt jävla tryck på mig hela tiden. Under tiden jag vart sjukskriven har ja bara haft press på mig lr så har läkaren gjort helt jävla fel. dessutom har jag väntat nu i 2 månader på tid hos kuratorn, om inte längre. Har kontaktat dem, läkaren sa att hon skulle ordna det. Kuratorn själv sa att hon skulle skicka en tid m.m. Men inte fan har nåt hänt!
Ibland bara känner jag att sticka. Lämna barnen till Johan, sticka och lämna allt bakom mig... Och när dem tankarna kommer upp så mår ja så jäkla dåligt för att jag ens tänkt på att lämna barnen, familj o vänner.
Jag vet inte va ja ska göra. Har panik o ångest för minsta lilla... När telen ringer, när ja själv ska ringa, tankar, jobbet, när ja ska gå ut, när ja ska sova, när ja vaknar.. ALLT!
Som sagt. Livet suger!
Kommentarer
Trackback
