LovelyLife

Ja, då var han igång igen. Jag står och viker tvätt när jag hör världens tjut från barnens rum. Lägger i från mig tvätten och går lugnt in i rummet. Oftast ger dem upp tjut när den ena retas, så trodde jag även denna gång.

Nädå, när Theo ser mig kommer han springandes och tjuter för fulla muggar. Tar upp honom i famnen när Tova utbrister att han har en bula. Och mkt riktigt. En blåaktig bula börjar ta form, precis på samma ställe som förra gången då han ramlade in i bordskanten. In i badrummet och svalka med kallt vatten.

Efter ett tag sätter vi oss i soffan och jag frågade vad som hände. Jag klättrade, fick jag till svar. Jaha, suckar jag och fortsätter med samma visa att det kan vara jättefarligt att klättra. Och han  och Tova lova som vanligt. Vilket återstår att se. Skulle det finnas lianer här så skulle han klättra och svinga sig som tarzan. En riktig klätterapa är han, det var iofs redan vid 9 mån då han började gå. Konstigt att man inte åldrats så mkt i förtid då man fått hjärtat i halsgropen alldeles för många ggr. Tova har aldrig vart så, lite klättring och testning men inte lika mkt.

Så vi satt allihopa i soffan och kollade på Bollibompa. Mest för att kolla om han blev trött och hängig(hjärnskakning)
Men allt var lugnt. Så nu sover dem så sött i sina sängar och snart är det nog dags för mig med *gäsp* känns det som.

Hej svejs och godnatt (snart iaf)