LovelyLife

Igår var det 3 månader sen du lämnade oss alla i stor sorg och saknad Pappi. Kände att jag inte orkade skriva igår, förlåt mig. Jag upprepar mig, men jag saknar dig så mycket. Din röst, dina skämt =) Ditt skratt, ja allt saknar jag.. Tom din skrämselblick man fick av dig när man gjort nåt dumt, hihi.. Och jag är så ledsen att det ska vara så här mellas oss o din hälft, det fyller mig med så mkt extra sorg att behöva bära.. Men tyvärr är det så och jag hoppas du förstår om du vakar över oss..

Jag är också fylld med så mkt ilska, det är så att jag ska explodera. Det har krupit i kroppen på mig hela helgen, har inte kunnat sova eller göra nåt. Så rastlös för jag har så mkt jag skulle vilja säga men håller tyst om. Men snart är det över, snart slipper jag detta. Bara några dagar kvar, sen finito.

Bouppteckning på onsdag, möte på råd o stöd på fredag. Sen väntar jag med spänning på att höra av min handläggare på AF om att jag ska få börja arbetsträna, snart hoppas jag.

Puss på er..

Love you daddy <3 Forever and ever!!

Gud vad jag längtar till den 5e mars. Ska bli stylad o sminkad som en modell och fotograferas. Ska bli så skoj, och på kvällen dessutom är det tjejkväll, nåt som planerats sen länge. O vad kan då inte bli bättre än att man kommer dit helt iordninggjord =) Hoppas bara man kommer att ha råd att köpa några kort och att dem blir bra dessutom =)

Oh, denna vecka alltså.. Hoppas det inte blir värre för det har varit riktigt jobbigt.
I morgon är det urnsättning. Nästan känner ångesten smyga sig på när jag tänker på den. Är så knäppt, men jag kan fortfarande komma på mig själv att tänka, att det var länge sen jag ringde till pappa o att jag ska ringa. Sen kommer verkligheten i fatt o man får en sån tyngd över hjärtat för att man inte kan ringa och prata med han. Men jag pratar med pappa ibland innan jag ska sova. Känns som en tröst liksom. Kan inte fatta att det snart gått 3 månader sen han somnade in. Helt ofattbart =( Och såret i hjärtat är precis lika färskt som då... Känns ändå på nåt sätt som igår man skrattade och pratade med honom.. Han hade ju sin humor kvar ända till slutet =)

Nä, usch, nu får jag världens klump i halsen igen.. I alla fall så saknar jag/vi honom enormt mycket och vi älskar honom så. En självklarhet att vi kommer vara med i morgon.

Nästa vecka är det bouppteckning. Sen tror jag att alla formaliteter ska vara färdigt. Så då kan man på nått sätt gå vidare utan att behöva tänka på såna saker. Ska bara försöka komma på vad det är för minnessak av pappas saker man vill ha. Vill inte tänka på det men måste ju det innan mötet nästa vecka.

Nä nu ska jag fösöka få lite saker gjorda här hemma innan det är dags att hämta lillkillen.. Imorgon blir det sovmorgon, vilket är jätteskönt. Sen är det dags att ta tag i verkligheten.

Puss på er alla =)

Love you Daddy <3

Jag ger upp!!! Jag har försökt och försökt så jävla länge. Jag har inte fått några svar eller förstående för vad i helvete som har hänt. Barnpsykologen, råd och stöd eller andra instanser, inget hjälper ju =( Jag orkar inte mer, jag har gjort allt känns det som. Har levt i det nu fram o tillbaka i runt ett år. O har fortfarande inte fått svar. Enda man får tillbaka är att umgås mer med henne. Men vad fan gör jag då, umgås med henne hela tiden ju. Det är stackars theo som kommer i kläm. Ingen uppmärksamhet knappt för honom. Vilket börjar märkas då han ger sig på o ta sönder saker och ritar på tapeten. JAG HAR FÅTT NOG!!!!!!!!! För mitt i allt måste jag koncentrera mig på annat, jag försöker själv att gå vidare i mitt liv men just nu känns det som om jag bara går bakåt pga henne. Har urnsättning på fredag, kommer bli skitjobigt igen. Är som att ta farväl för en tredje gång =( Sen har jag arbetsträningen på G.. Men hur ska jag klara av det när jag knappt hinner med mig själv som det är nu? Har bara lust o lägga mig i sängen o bara va där..... Folk tycker säkert jag är svag men att behöva leva med skrik och elakheter från henne varje dag, timme för timme är utmattande..

Jag har pratat o pratat med henne, frågat varför hon är så arg m.m. Svårt att få en 5åring att säga varför men med andra ord kan man komma långt. Men man får inga svar alls. Jag har luskat o luskat men nu är jag uttömd på energi.. Vill bara gå härifrån *suck*
Jag behöver hjälp o jag ska väl inte säga att jag inte fått hjälp heller, det är bara det att det inte har hjälpt. Jag vet inte hur långt jag ska behöva gå men snart ger jag upp när det gäller henne, då får nån annan ta över...
Ärligt talat är det som att ha en urjobbig o hemsk tonåring här hemma. O det vet nog dem flesta hur det kan va..