Att amma.
Lilleman är 3 månader och 11 dagar. Redan ammat så länge, men ändå känns det som en kort tid. I början var det jobbigt innan mjölken rann till riktigt ordentligt, så att det sprutade menar jag. Det fanns ju i alla fall tillräckligt redan dagen efter förlossningen, så han hade gått upp tillräckligt när vi åkte hem.
2-3 dagar senare fullkomligt sprutade det. hade nog inte en endaste ren tröja kvar, tror jag *skratt*
Första och andra veckan kämpade både han och jag. Jag med såriga och spruckna bröstvårtor. kämpade mot gråten som stockade sig i halsen. Tog ett djupt andetag och andades ut när han tog tag för att inte skrika och ta han från bröstet.
Han kämpade med att få rätt tag och mot den onda förkylningen, RS-viruset som gjorde att han var så täppt i näsan att det var för jobbigt att suga och försöka andas samtidigt. Vi hade en himlans tur att ingen av oss gav upp.
För idag är det verkligen våran mysstund :) Smärtan i högra bröstet efter att det nästan sprack alldeles för mycket försvann efter ca 2-3 veckor. Kan fortfarande få lite ont än i dag om han suger och drar mycket just i det bröstet. Men det gör inget. För min mjölk är livsnödvändigt för min älskade prins och det är världens mysigaste stund. Att se honom ligga där och njuta, höra kluckandet när han sväljer och när han ligger och tittar upp på mig och börjar le och jollra.
Tyvärr får det mig samtidigt att tänka tillbaka på tiden när Tova var spädis. Att jag inte ammade henne. Att jag inte kunde sitta med henne vid bröstet och sjunga lite. Att jag missade så mycket av hennes spädbarnsperiod. Tack och lov missade jag inte hennes framsteg som att ställa sig på alla 4 och försöka ta sig fram, börja krypa, ställa sig mot allt och försöka klättra. Hennes första steg och hennes första ord. Det är med sorg i hjärtat jag tänker tillbaka på det.
Det är väl därför Théodore är min. Verkligen min. Jag tar emot allt det jag missade med Tova. Ser allt med nya ögon.
Jag vet inte vad jag skulle göra om nåt skulle hända dem. Hela min värld skulle rasa. Dem är hela mitt liv.
Det är väl därför jag är så nojjig och kanske lite för överbeskyddande. Men varför inte, det är ju ens barn, ens blod, ens framtid.
Prinsessan Tova och Prinsen Théodore. Jag älskar er så mycket att hela jag svävar i det blå!
Första sprutan.
Och mätas och vägas.
Han vägde 5.3 kg nu(upp 600g) och vuxit på längden, ytterligare 2 cm på knappt 1 månad. 13 cm sen födseln. Enligt kurvan i journalen har han gjort ett litet hopp uppåt med vikten. Jättebra. Han börjar komma i fatt nu efter sin låga vikt vid förlossningen.
Sprutan gick jättebra. Hade en leksak framför honom som jag satt och pillade med så att den lät. När sticket kom så vände han sig om och tittade på Agneta(vår sköterska) och såg väldigt förvånad ut, men han grät inte och efter bara några sekunder så skrattade han åt henne.
Hon frågade om han jämt är så här glad och pigg och med hela tiden.
Jämt svarade jag. Han ler och skrattar alltid när man möter hans blick.
Igår blev också Théodore 3 månader. Gud vad tiden går snabbt. Mycket snabbare än med första barnet iaf.
Efteråt gick jag en liten promenad förbi mamma. Mamma tycker han jämt har vuxit mer när vi träffas.
Rikligt med grädde i dessa bröst tydligen *skratt*
Nä, men har blivit stor och runder. Och han är så lik mig när jag var liten. Mammas lilla gosse. Tova är ju pappas tös. Fast hon har börjat bli mammig den sista månaden. Ibland så kan jag knappt gå på toa förräns hon står utanför och ropar på mig.
Hehe.
Nästa BVC för Théo blir den 14 augusti.
Jobbig dag...
Började göra nr 2 på förmiddagen, inget konstigt direkt. Lite lösare än vanligt.
Vid klockan 16 hade hon gjort i blöjan 3 ggr. *suck* Satte henne på pottan för att försöka få henne att göra där i stället för i blöjan eftersom hon började bli röd i rumpan.
Vid kl 18, 5-6 ggr!!! Börjar tappa räkningen. Hon är jätteledsen och för att slippa torka henne med papper sätter jag henne i duschen. Hon är knallröd! Efter ett tag vill hon sitta på pottan och jag sätter henne där och hon tar mina händer och håller i dem och tittar mig i ögonen. Ser hur ont det gör, hon grimaserar men släpper inte mig med blicken. Klockan är väl runt 19 nu och hon är så trött så vi tar och smörjer rumpan på henne med en salva som är till för sånt. Tavk vare den blev allt mkt värre!!! *GRR!!!
Det började väl svida och bränna. Hon skrek, och då menar jag verkligen SKREK!! Har aldrig hört henne skrika så. Jag står med tårar i ögonen för jag känner mig så himla maktlös. Till slut får jag tag i henne efter mkt spring och hoppande genom rummen. Och sätter henne i badet igen. Häller upp svalt vatten för rumpans skull men jag kan inte få henne att sätta sig. Då går Johan och hämtar en glass till henne och sätter henne ner och stackarn bara gråter.
Jag ställer mig vid spisen och kokar blåbärssoppa. Under tiden tar Johan upp henne och lägger henne i sängen. Dock utan blöja, man får verkligen inte röra hennes rumpa nu så vi ska vänta på att hon ska somna.
Jag ger henne blåbärssoppan men hon vill inte ha. Den var nog fortfarande lite för sur antar jag.
Johan lägger sig jämter henne och efter bara nån minut har hon somnat. Vi väntar nån timma på att hon ska sova djupt och sen gick han in och smorde på salva(en annan) och tog på blöjan. Hon vaknade knappt.
Efter det så kunde vi äntligen pusta ut!!
Usch, så jag led med henne *snyft*
Hoppas dagen ter sig mycket bättre för tösen.
Jag. En fotograf?
Mina älsklingar!
En natt hos Morfar och Marie.
I går kom Tova hem efter att ha varit en natt hos sin morfar i Mjölby.
När jag skickade ett sms i onsdags kväll för att fråga om det gått bra och om hon hade sovit någon middag.
Dem svarade att hon inte hade sovit någon middag och att hon slocknade halv åtta. Och att dem båda slocknar snart. Då var kl halv nio :) Nu fick dem se hur hyperaktiv och rätt krävande hon är. Och så har vi det varje dag *pust*
Var rätt skönt att få lite lugn och ro här hemma. Lilleman är ju inte så krävande än liksom. Men samtidigt saknade jag henne direkt när dem hade hämtat henne i onsdags förmiddag. Men det är väl så vi mammor är antar jag :)
I alla fall, det hade inte varit så bra väder så dem hade inte kunnat åka ut till gammelfarmor och gammelfarfar i ödeshög. Trist. Där finns det hur mkt utrymme som helst för henne att springa och leka.
Dem hade gått ut i skogen en stund iaf och plockat blåbär och smultron. Då trivdes hon. Naten hade gått bra, hon fick ligga mellan dem. Och förutom att hon rör sig som en elvisp så hade hon sovit hela natten.
På torsdagen hade dem åkt till skänninge för att mata änderna. Tråkigt nog så var det inga där då. Så dem fick åtevända hem och då kom Khim förbi med samson, en stor Golden. Jättefin och snäll.
Så hon hade det nog rätt bra där ute i Mjölby.
Fick världens bamsekram av henne när hon kom hem. Oh gud vad jag hade saknat henne. Och tro det eller ej, hon var snäll hela tiden tills hon somnade.
Tänk om det kunde vara så varje dag *önsketänkande*
Ska man ångra att man är en förälder?
Det är lustigt.
När man blir en förälder så känns det som om folk blir rädda eller nåt för en.
-Jag ska inte smitta ner er med föräldrasjuka alltså....
Jag har två barn och i takt med att dem föddes så försvann folket. Varför är det så?
Många tankar flyger genom skallen. Är det jag som gjort fel genom att skaffa barn? Skulle jag väntat så jag kunde följa med och supa skallen överallt?
Nej. Jag har inte gjort nåt fel. Jag älskar mina barn över allt annat och ångrar inte en sekund. Med barnen följer ansvar och man blir vuxen.
Jag är snart 25 och jag känner mig inte en dag äldre eller yngre. Bara lagom. Perfekt ålder att ha 2 barn i.
Klart man kan känna att man saknar att gå på en fest. Men inte för att dricka alldeles för mycket utan lagom och att sitta och snacka lite skit med vännerna. Dem man har kvar i alla fall.
Innan läste man om folk som skaffat barn och vännerna drog. Det händer inte mig tänkte jag, tror dem flesta tänker så faktiskt. Och vad händer? Mm, just det.
Men med barnen har också en ny och stark vänskap vuxit fram. Ett par jag respekterar och älskar.
Vad vore livet utan barn och vänner?
