Isgata ner och en stege upp..
Det går snabbt att falla men alldeles för sakta att ta sig upp. Så mitt liv känns just nu.
Var på avstämningsmöte idag på vårdcentralen med min arbetsgivare, FSK-handläggare, läkare o min mamma. Just nu känns det som om jag står med ena foten på en isfläck och ena foten på stegen. Ska jag upp eller ner...
Jag ska inte tillbaka till mitt jobb. Jag kommer bli uppsagd i slutet av oktober. Min läkare sa att jag kommer bara fortsätta knäcka mig själv om jag fortsätter i den branchen. O han har nog fan rätt. Man mår bra, man älskar att jobba men sen kommer den dagen då allt går åt helvete igen. Man mår inte bättre för att man har satt arbetskompisarna på kanten. O man mår inte bra av att ta sig upp igen för att senare falla tillbaka.
Så ett arbete där man inte möter så mkt folk är nog nåt för mig. Men vad? Har ingen aning. Ska väl på ett möte på arbetsförmedlingen snart. Jag hoppas på att det blir nån praktik någonstans. Annars kanske man måste sätta sig i skolbänken igen *suck* Jag som aldrig tyckt om skolan..
Nä men jag har en klump i halsen. Att behöva gå från alla mina jobbarkompisar känns så trist. Vi har alltid haft en sån sammanhållning där. Men jag får se på dem stunderna vi hade så förbannat kul på =)
Så det är bara att försöka blicka framåt, att få testa på lite nytt på arbetsmarknaden. Men först o främst måste jag ta tag i mig, mitt jag måste läkas, min självkänsla måste få sig ett lyft. Vilket kuratorn hjälper mig med.
En dag i taget resulterar i ett helt liv.
<3 With love..
Var på avstämningsmöte idag på vårdcentralen med min arbetsgivare, FSK-handläggare, läkare o min mamma. Just nu känns det som om jag står med ena foten på en isfläck och ena foten på stegen. Ska jag upp eller ner...
Jag ska inte tillbaka till mitt jobb. Jag kommer bli uppsagd i slutet av oktober. Min läkare sa att jag kommer bara fortsätta knäcka mig själv om jag fortsätter i den branchen. O han har nog fan rätt. Man mår bra, man älskar att jobba men sen kommer den dagen då allt går åt helvete igen. Man mår inte bättre för att man har satt arbetskompisarna på kanten. O man mår inte bra av att ta sig upp igen för att senare falla tillbaka.
Så ett arbete där man inte möter så mkt folk är nog nåt för mig. Men vad? Har ingen aning. Ska väl på ett möte på arbetsförmedlingen snart. Jag hoppas på att det blir nån praktik någonstans. Annars kanske man måste sätta sig i skolbänken igen *suck* Jag som aldrig tyckt om skolan..
Nä men jag har en klump i halsen. Att behöva gå från alla mina jobbarkompisar känns så trist. Vi har alltid haft en sån sammanhållning där. Men jag får se på dem stunderna vi hade så förbannat kul på =)
Så det är bara att försöka blicka framåt, att få testa på lite nytt på arbetsmarknaden. Men först o främst måste jag ta tag i mig, mitt jag måste läkas, min självkänsla måste få sig ett lyft. Vilket kuratorn hjälper mig med.
En dag i taget resulterar i ett helt liv.
<3 With love..
