Sitter här och funderar, som vanligt på alldeleas för mkt.  Orkar inte ta alla tankar men en sak jag kan dela är att jag börjar känna att livet sakta återvänder. 2 smällar på en helg blev mkt, att det dessutom höll på att bli 3 st kunde blivit alldeles för mkt.

Jag tror att när begravningen är över så kan man på nåt sätt gå vidare. Pappa har inte ont längre, han har frid liksom. O på nått sätt känner man den friden också. Man slipper gå o oroa sig över pappa, om han har ont och så. Är jag självisk när jag tänker så?
Jag är så glad att man fick ett sista medvetande "älskar dig" tillbaka. Sen var det mest sovande o svammel tyvärr. Men just det ordet vårdar jag ömt =) <3

Min kära pappa <3 Så svårt på ett sätt att förstå att det hänt, man lever i nån slags förnekelse liksom. Men jag antar att verkligheten kommer i fatt nästa vecka när begravningsakten är.

Barnen kommer vara med. Jag stod länge och funderade, även innan pappa gick bort eftersom man visste hur det skulle sluta. Ska dem med lr inte? Men nu, jag har pratat med folk, min syster pratade pratade med prästen som tyckte att dem skulle vara med. Johan kommer oxå vara med så skulle dem inte kunna sitta still så är det han som får ta dem. Kan tänka mig att Tova kommer sitta med mig, men med Theo är det en annan sak. Han förstår inte riktigt detta med döden.

Jaja, skönt att skriva av mig lite.

Nu sitter jag o väntar på syrran som ska komma o sova över, hon kommer med sushi dessutom. Hoppas jag klarar av att äta det iaf, inte mkt mat man fått i magen dem senaste 14 dagarna. Och så blir det nog nån film =)
Tack älskade syster att du finns där <3 Jag finns för dig oxå ska du veta. Puss

See ya , i´ll be back

I lördags fick vi det telefonsamtalet vi fasat för i 2 år. Pappa hade somnat in kl 8 på morgonen. Jag grät hysteriskt i telefonen när min syster ringde.

Gick upp och bestämde mig för att berätta för barnen direkt. Jag sätter mig i Tovas säng och säger att morfar har somnat.
- Har morfar blivit en ängel nu frågar Tova. Sen bara segnar hon ner på golvet och bryter ihop fullständigt.

Innan kl 11 var vi i mjölby. LAH hade vart där o gjort i ordning honom. Jag ville inte gå in men jag visste att om jag inte tog ett sista farväl skulle jag ångra mig för resten av livet. Det är det svåraste jag vart med om. När vi gick in såg det verkligen ut som att han sov, han hade på sig sin älsklingskavaj, den som han hade på sig när han gifte sig. Han var så fin. Vi gick in flera ggr o pratade o klappade på honom. Farmor, farfar, hans syster och hennes man, maries döttrar var där.

Det var svårt att åka därifrån, veta att det är absolut sista gången vi såg honom. Men han har äntligen frid, han har ingen smärta. Förhoppningsvis har han träffat sin älskade katt Måns igen.



Min älskade Tös gjorde denna ängel till sin morfar igår, hon överraskade mig totalt. För hon gjorde den helt själv.


Älskar dig fölr evigt pappa. Vila i frid. <3

Var och träffade pappa igår. Det var med en klump man gick in i hans rum. Men sen när man hörde honom prata med assistenten så hörde man att han lät någolunda pigg iaf. Han fick en bamsekram o puss på kinden från mig, sen började han gråta när han kramade Johanna. O jag förstår att det är extra jobbigt eftersom han så gärna vill träffa  den lilla. Han klappade hennes mage länge =)

Han var väldigt trött, man såg ångesten lysa i hans ögon. O sen är han väldigt förvirrad...

Vi gick ut en stund från hans rum för att han sa att han var trött. Då kom assistenten in till oss o frågade om det var något vi undrade över. Det är så lustigt, man har tusen frågor men när hon ställde den till oss fick vi tunghäfta. Men hon sa att det inte är långt kvar nu. Och han är själv medveten om det. Men det känns som om pappa vill skona oss från det för han ropade på henne o sa att hon inte skulle säga nåt. Men hon tyckte att vi måste få veta. O på nåt sätt är det skönt att veta att han snart slipper lida...

Det var jobbigt att träffa han men andå skönare att få krama o pussa honom. Eftersom man inte vet när...

Igår tog jag ett litet samtal med barnen. Jobbigt o dem förstår nog inte så mkt av det. Men efter en timma orkade jag inte hålla skenet uppe längre o bröt ihop inne i sovrummet. Då kom tova o tittade på mig o frågade johan varför jag grät. Då sa han att jag berättade ju om morfar o att mamma är ledsen över det. Ok sa hon o gick in i v-rummet o till soffan. Då hörde jag henne snyfta så jag ropade på henne o hon kom in till mig o vi grät o kramade varann o hon upprepade flera ggr att -morfar kommer att bli en ängel... Hjärtskärande...
Lika mkt som jag tröstade henne så tröstade min lilla tös mig <3

Älskar dig papi <3

Blir så frustrerad. Skulle hälsat på pappa i fredags, nä då tyckte LAH att han var alldeles förvirrad för att få besök, sen i lördags skulle vi ha åkt. Nä då vill inte pappa ha besök. Sen skulle vi ha åkt idag men nä då tycker LAH att det räcker med hans mamma o pappa o sen syster som ska komma. Så tji fick vi igen. Hallå, vi är hans barn!! Enligt LAH så TROR dem inte att han kommer gå bort i veckan. Men om det händer utan att vi fått chansen o hälsa på då blir ja riktigt förbannad.

Nu ska syrran o jag åka imorgon. Ja struntar i om nån säger att vi inte ska komma, jag ska hälsa på honom, jag vill krama honom o säga hur mycket jag älskar honom, få höra hans röst... kanske en sista gång. Det är med ångest man vaknar varje morgon, rädd för att kolla telefonen eller att fråga hans fru om hur han mår o hur natten varit. Han vet själv nu hur nära det är. Man kan inte på nåt sätt förstå vad han känner eller vilken ångest han måste ha. Men nu säger han det till en i alla fall. Han pratar om det nu. O det är skönt på nått sätt att han själv öppnar sig nu. Hur mycket man än inte vill höra det... Så tror jag det är ett sätt för honom att härda ut denna sista tid.

Skulla förklarat för Tova idag när hon kom hem. Men jag klarade inte av det, men jag vet att jag måste.. Snart, kan inte skjuta upp det tills det är för sent. Jag avvaktar tills imorgon. Kanske får nån styrka efter jag vart hos pappa... Hur det nu skall gå till.

"Lånade" en liten dikt från nån

Pappas tjej

Man ska aldrig underskatta dig
inte när det kommer till minsta lilla grej

Du finns alltid där och ställer upp för mig
men så är jag ju också pappas lilla tjej

Älskar dig!!!

Kom precis hem till Johan, har lämnat barnen hos kontaktfamiljen. Pest att sitta här ensam, men snart kommer mitt hjärta hem. Nu när jag sitter här känns det som alla fördämningar vill släppa, släppa ut all gråt man burit på under en lång tid av smärta. Men jag vet inte om jag vågar, för jag är rädd för att inte kunna sluta. Jag försöker förbereda mig, för när barnen kommer hem på söndag måste jag berätta, iaf för Tova om vad som kommer ske.

Vi skulle åkt o hälsat på pappa idag, men då kom LAH dit o tyckte inte vi skulle komma pga pappas hälsotillstånd just då. Jag kan inte ens förstå vilken ångest han måste bära på. Hoppas vi får åka dit i morgon, vill hinna träffa honom innan det är för sent. O sen kommer dessa frågor upp hela tiden. Varför varför varför???

Jag är oerhört tacksam för dem 2 år vi fått eftersom första diagnosen var så negativ den kunde vara. Jag bara ångrar att jag inte funnits mer än vad ja kunnat vid hans sida. Därav vill jag finnas nu för honom. Hur smärtsamt det än kommer att vara o se honom försvinna.

Gör så förbannat ont i hjärtat................


Jag älskar dig så oerhört pappa. Jag tänker på alla fina stunder vi haft. På hur glad du blev för dina barnbarn o ett tredje på väg. Jag önskar så in i den högsta grad att det ska finnas en bot. Jag önskar så att du slipper lida, att smärtan släpper.. Jag önskar att du ska få leva vidare o leka o busa o gosa med dina barnbarn.

Älskar dig. För alltid.