LovelyLife

En liten sammanfattning....

20080506 Kl 19:15

Jag blir så förbannad!! Vad är det som händer?

Gillar egentligen inte att lägga ut så här detaljerat om mitt liv, men det är så skönt att skriva av sig när man inte har någon att prata med.

Jag trodde verkligen att mitt och barnens liv skulle bli mycket bättre när vi flyttade till en större lägenhet på botten med en stor baksida där det inte är någon insyn alls. Har satt upp staket så dem inte kan springa bort. Det är en jättefin baksida med mycket grönområde, grannarna vi känner har 2 hundar. En perfekt uppväxt anser jag, ja, nästan i alla fall. Så mycket som jag kan ge dem vill säga. Har planer för sommaren och framtiden.....

Men alltid är det nåt.. Som ett mörkt moln som snabbt dyker upp vid horisonten dyker alla problem upp. När man tror att man är lycklig så är det alltid nåt.

Barnens farmor tex har träffat en jävla idiot till karl som dessutom själv är pappa till 5 barn. Men han vägrar ha något med småbarn under 5 år att göra. Det var mammorna som fick ta hand om hans barn då. Inte konstigt att han är skiljd några gånger med den inställningen.

Dem ska gifta sig i sommar, vilket jag inte fattar eftersom han i stort sett fått farmorn att välja honom i stället för sina barnbarn och egna barn.

Har inte bett henne att ta Tova ofta, bara någon gång då jag velat gå ut med syrran och ha kul. Vilket inte blir ofta men något jag verkligen behöver eftersom vi har det väldigt tufft här hemma. Då har Johan tagit Théo som hon förresten kanske bara träffat 2,3 gånger sen han föddes. Och nu kommer det väl aldrig bli av eftersom det ska vara på hennes (rättare sagt Karljävelns) villkor, vilket då betyder att farmor är ute ur barnens liv eftersom hon aldrig själv hör av sig om att vilja träffa sina barnbarn, det är jag som ringt. Hon kom inte ens ihåg när Théo fyllde. Det sved kan jag säga...

Blivande mannen är 50 eller äldre men beter sig som en barnunge, står och skriker i telefon till Johan om att han inte vill ha några jävla småbarn hemma eftersom han jobbar så mkt. Sen lägger han själv på telefonen!? Moget mannen..
Då ringer Johan upp sin mamma och undrar vad det är för idiot hon träffat. Då står den vuxna karln och skriker och gormar i bakgrunden. Johan är absolut inte glad åt det här, inte nu när han och hans mamma hade hittat tillbaka till varann igen.

Självklart skulle jag ju inte vilja lämna mina barn till en sånt "annorlunda" par nu när man vet hur han är. Men på bara en vecka ändrades farmorns åsikter ang den här situationen från bra till dåliga. Från att välja sin familj, till den idioten. Så man undrar ju hur han är mot henne när dem är ensamma, vilket gör mig lite rädd när jag tänker på det.

Kl 22:35

Min syster kom och avbröt mig i skrivandet. Hon är så himla snäll. Man kan inte ha en bättre syster alltså. Hon ställer upp så mycket och hjälper mig med barnen. Likaså mamma också. Tack och lov att jag har henne i närheten. Speciellt dem här veckorna som varit i nya lägenheten. Nej, jag är inte rädd för att va ensam.

Men efter att jag flyttade in här så blev jag sjuk, fick hög feber låg på 39 grader hela dagarna och sen åkte jag på en sån jäkla jobbig hosta att jag ville gå och dö. Kändes som om taggtråd åkte upp och ner varje gång jag fick ett hostanfall.

Efter cirka en vecka så fick jag så ont i bihålorna och hostan var en värre och jag hade svårt att andas att jag fick gå till vårdcentralen. Där konstaterades att jag hade bihåleinflammation. Fick antibiotika och hostmedicin. Det här var på måndagen.

På tisdagen när jag lämnat Tova på dagis och var på väg hem med Théo började jag se dubbelt och började må illa så jag var tvungen att sätta mig på en parkbänk, trodde jag skulle svimma. Började få ont på vänstra sidan över hjärtat, vilket gjorde mig jävligt rädd. Ska jag få hjärtattack nu, vid min ålder?  Vid det här laget så hostade också jag tills jag spydde. Men jag kom till slut i alla fall.

På onsdagen ringde jag BVC för jag tyckte Tova gått ner i vikt, var blek och glåmig och inte lika energisk som vanligt. Har ju vart sjuk så mycket på sista tiden. Fick en tid till förmiddagen på vårdcentralen. Mamma kom förbi och skulle ta Théo medans jag gick dit med henne, men jag bad henne följa med eftersom jag kände mig helt matt. Vilket var en jäkla tur att hon kunde. För allt blev bara kaos på vägen dit. Jag fick ännu ondare över hjärtat och började andas snabbare och snabbare och mer ansträngt. När vi kommer fram dit är jag helt yr efter att jag hyperventilerat nästan hela vägen. Håller mig på soffan så mamma får passa ungarna så länge. Satt jag rakt upp blev jag yr, satt jag med huvudet mellan benen så började jag hyperventilera. Efter kanske 20 min börjar läpparna domna av, likaså händerna. Jag sätter mig ner och låter armarna sjunka längs sidorna då jag helt plötsligt får en sån panik att jag ropar på mamma och tårarna börjar rinna. Jag kan inte röra armarna och jag får knappt någon luft. Mamma går till en sköterska som hon känner, hon kommer och leder in mig på ett rum och tittar i datorn om det står något. Det står att jag sökt för hosta och att proverna dessutom visat på UVI. Därför jag kanske mår så här menar hon. Läkaren hade skrivit ut starkare antibiotika som jag skulle hämta ut men inte fått receptet av än. Men för att vara på säkra sidan så ville hon att Tovas läkare skulle ta en titt på mig.

Jag lägger mig sakta på britsen, det gör så jäkla ont i bröstkorgen nu att jag tror jag ska dö. Han börjar känna, trycka och lyssna. Fy f*n vad on det gjorde. Och jag blev rätt chockad av det han sa.

-Du har en fraktur på vänstra sidan av bröstkorgen.

Inte så konstigt då att jag har så jäkla ont.

Han skrev ut hostmedecin med morfin och starkt smärtstillande tabletter. Dessutom måste jag sitta upp och sova och får inte bära tungt på 2 veckor. Hur ska det gå? Ensamstående med 2 barn!
Men tack och lov så har jag en underbar mamma i närheten som fortfarande är sjukledig. Hon hjälpte mig med barnen, speciellt på nätterna när jag fick ligga i soffan och sova med en massa kuddar bakom ryggen.

Hostan avtog snabbt efter jag började med medicinen, men smärtan fortsatte och blev dessutom värre (kunde det verkligen bli värre?) När det nästan hade gått 2 veckor och jag äntligen kunde börja klara mig själv så börjar hostan igen. Hostar så jag ligger ute i badrummet och gråter och spyr. Dagen efter känner jag precis samma smärta över revbenen igen, fasst på den högra sidan. Bara och ringa mamma och be henne komma igen. Kan man ha mer otur lr? Men det läkte snabbare denna gång tack och lov.

Men nåt gott har detta fört med sig. Eftersom jag inte kunde ligga ner eller bära så fick jag ju samtidigt hjälp med att få Theo att sluta nattamma. Kändes verkligen konstigt och väldigt ont i brösten. Helt plötsligt gick jag upp 2 bh-storlekar över en natt (vilket inte syns idag tyvärr, mindre än någonsin)

Man saknar den närheten på ett sätt men jag vet ju att hade inte jag blivit sjuk hade jag fortfarande haft detta jobbiga senario på nätterna då han vägrar dricka välling och bara vill ha bröstet. Då vaknade han också varannan timme. Så man fick ju inte sova mycket.

Nu är det skillnad kan jag säga. Har nu fått Theo att lägga av med nattmål överhuvudtaget. En stor portion gröt på kvällen och 250 ml välling vid läggdags. Sen sover han oftast hela natten, om han inte är förkyld eller sjuk vill säga. Har flyttat in hans säng till Tova nu så äntligen har jag mitt sovrum helt för mig själv! UNDerBART!!!!